Så har det äntligen hänt; mina fingrar knappar åter på ett tangentbord! Visserligen under bristfälliga former, och bara för en kort stund, men åh så trevligt. Nästan lika trevligt som att upptäcka att det tar fem minuter på bussen till stan, till skillnad från den förra, som tog tio (ibland elva!) minuter på sig. Livet leker.

Har gjort en massa tråkigt idag, men kompenserat det med en sväng på stan med snyggsyrran. Visserligen alldeles för kort och det är nästan så att det blev alldeles för billigt för att vara en godkänd shoppingtur, men det blev i alla fall en tröja och en bok. Det där om billig får man egentligen inte säga, hon är nämligen student, och jag läste om sånna som bröt sig in på lastkajer och containrar hos olika matkedjor nattetid, för att ta tillvara på slängd mat. De vill gärna se sig som ekonomiska, även om det korrekta ordet egentligen är pensionärsaktiga)

Vad jag egentligen ville med detta inlägg var att säga att jag lever, om än med domningar i båda armarna efter X antal bananlådor. Jag lovar att återkomma så fort jag får en stund över (äterigen: om X antal bananlådor), alternativt lyckas hacka in mig på någon senil persons internet.